Plötsligt förstår jag hur det måste kännas att vara tjock och befinna sig på gym. Mitt nyfunna fladder om magen gör att jag skrattar varje gång jag ser mig själv i mina gamla träningskläder. Som liksom en halv badring om magen. En jäst deg som man rört lite på sen den pyst ner sig lite påminner den om. Plötsligt känner jag mig lika otränad som jag ser ut, fast jag inte är det.
Innan graviditeten var jag en fena på det här med löpband och gymmaskiner. Skivstångspasset var mitt livselixir men nu... Känner jag mig mest i vägen. I vägen för ALLA slanka människor som är så djävulskt deffade och vältrimmande, lyster i blicken och bara ”hej se på mig, jag kan allt”.
Jag däremot vill inte att någon ska se på mig. Jag vill helst inte se på mig själv för jag känner inte igen den där personen i spegeln med jättepattar och hängbuk. Känner mig i vägen för hurtbullarna och att jag tar upp deras tid genom att vara ivägen med mitt inte lika hutriga tränande. Liksom hej, här står jag och gör så gott jag kan. Jag vill nästan hitta en tjockis och aliera mig med -vi kan tillsammans ska bli vårat slagord för de där snyggingarna på gymmet känns inte riktigt som att vi är i samma nivå som. Vi är gymmets handikappslag medan de andra tar medalj efter medalj.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar