Traumat

Nu kanske ni tror att jag klämt ut smulan?
Det har jag inte. Var på överburenhetskontroll igår på Östra sjukhuset och jag säger då det, fyfaaaan vad jag hatar alla gynekologiska besök.
Först fick jag sitta i en obekväm stol med gamla hudavlagringar på och mäta smulans puls och mina livmodersammandragningar. I samma rum, bakom ett tunt drapperi satt en annan kvinna och lyssnade på sitt barns hjärtljud på sådan volym att min sköterska fick gå dit och sänka hennes volym när hon skulle försöka lyssna efter min puls för inget annat hördes än det dära ”woooom, whoom, whoom” ljudet.
Sen stöter jag på någon i korridoren på väg till väntrummet som frågar vad jag heter och tar mina papper. Visar sig vara min läkare. Hon kör upp sina fingrar i mig efter att ha kollat på ultraljud. Det gör ont! Sen vill hon göra en hinnsvepning men jag känner mig rätt traumatiserad efter alla oömma behandlingar, förnedring och smärtan från hennnes undersökning så jag vill inte. Vill inte att hon kör upp sina fingrar i mig framför Robert igen som sitter kvar bredvid undersökningsbritsen medan jag förväntas sära på bena i gynstolen framför honom utan något skynke och genomgå ännu en smärtsam behandling efter att hon viftat med sina blodiga fingrar framför oss båda och förklarat att det är heeeeelt normalt att blöda lite efter en undersökning.

Så divideras det om vad nästa steg blir. Bäst är om smulan lämnar boet självmant men snart har det gått förlång tid och då är det antingen hinnsvepning eller igångsättning som gäller. Får en ny tid till imorgon. Känner mig orolig och smått rädd. Ska jag förväntas föda då, eller genomgå mer behandlingar?